Bengtson, J.(1993) Edmund Husserl, Sammenfletninger.

Matematikk, filosofi og psykologi (1882-1900)
Første del av tekstutdraget dreier seg om Husserls biografi, hans fødsel i Prossnitz, nå Tsjekkia, i 1859, og hans liv som student i hhv. Leipzig, Berlin og Wien. Han var realist; astronomi, matematikk og fysikk, men interesserte seg også for filosofi. Han ble særlig inspirert av filosofen Franz Brenato, som kom til å bli avgjørende for hans tenkning. På Brenatos anbefaling kom han i kontakt med psykologen Carl Stumpf. Husserl hadde med andre ord et bredt kildetilfang for sitt filosofiske prosjekt. Han benevnes som den moderne fenomenologiens grunnlegger (mots, tidligere former for fenomenologi).

Til saken selv: Det fenomenologiske gjennombruddet (Logische Untersuchungen 1900/01)
Kritikk av psykologismen
På dette tidspunktet hadde Husserl utvidet sitt forskningsfelt, men gitt opp sin psykologiske forskning. Han argumenterte for at de logiske begrepene og lovene ikke er psykiske fakta;

Således är inte utsagor som “A är en delmängd av B” eller “A är samtidigt både A och inte A” psykiska fakta. De är över huvud taget av annat slag än de medvetandeakter i vilka de är närvarande och de är skilda från dem i bl.a. den betydelsen att de inte som medvetandeakterna är tidsbundna. De är i stället möjliga objekt för ett medvetande och objektiva ( vanskelig å forstå!)

Husserls kritikk av psykologismen er en bærende ide for hele hans filosofi, og
psykologisme, sosiologisme, fysikalisme, biologisme, naturalisme, og lignende -ismer råder fortsatt, hevder forfatteren (Bengtson), de forekommer fortsatt på en naiv måte innenfor vitenskapene og filosofien (som objektivering og reduksjonisme slik jeg forstår det). Husserl gjorde oss oppmerksomme på grunnleggende misforståelser som reduksjonisme av alle typer består av, og økte vår bevissthet på faren ved kategoriserende teorier og forhastede svar og løsninger på komplekse problemstillinger:
Innan vi presenterar våra lösningar och teorier bör vi med andra ord försäkra oss om hur företeelserna själva är beskaffade, och när vi har gjort det, tala utifrån dem.

Husserls moderne fenomenologi er en motgift mot reduksjonisme i alle former, også når den dukker opp hos Husserl selv, sier Bengtson, när han i sin kunskapsteoretiska iver försöker att etablera ett autonomt kunskapsfundament och därmed inte har ögon för annat.

Også innenfor hermeneutikken har Husserls fenomenologiske ide en viktig plass: Jag är övertygad om att förståelsen av den moderna hermeneutiken vinner både i djup och bredd om dess fenomenologiska förutsättningar klargörs (sier Bengtson)

Fenomenologi som metode, noen holdepunkter:
Tilbake til saken selv
Begynnelsen er den ene, og så å si stumme erfaringen. Det gjelder å bringe erfaringens egen mening til uttrykk
Verken vitenskapelige teorier, sunn fornuft eller andre hensikter, må tas for gitt. Det gjelder å yte full rettferdighet til de objekter som er gjenstand for undersøkelse; det være seg matematiske eller logiske objekt, følelser, fysiske ting, kulturobjekter eller sosiale institusjoner. Dette er tingene selv, og vi har tilgang til dem bare gjennom vår erfaring med dem. Dette er kjernen i ”alle fenomenologier” (for eksempel Merleau-Pontys kroppsfenomenologi). Gjennom erfaring med tingene, kan vi så sette ord og begreper på dem, men uten å ødelegge dem (våldføra). Det kreves åpenhet og følsomhet i forsøket på å beskrive dem, ikke som en oppsummerende klassifikasjon av kategorier. Man bør gjøre rede for hvilket sett av ”briller” man betrakter en sak med, for det kan finnes mange ulike måter å se på. Her i ligger fenomenologiens bevissthet på fordommer og tatt for gitt-het

Man kan även låta sitt liv styras av övertygelser och målsättningar till den grad att man inte ser annat än det som passar med övertygelsen respektive målsättningen. Detta gäller emellertid inte enbart för fanatiker, utan i princip för oss alla i situationer då vi är stressade, har det bråttom och måste vara “effektiva” eller «rationella»

Fenomenologien er altså ikke en metode i vanlig forstand, med faste prinsipper som ledsager forskningen, men en studie av tingene slik de viser seg. Sprengkraft!

Fenomenologi som erfaringsfilosofi
– men ikke på linje med andre erfaringsfilosofier som empirisme og kantianisme; de yter ikke den naturlige erfaringen rettferdighet, slik fenomenologien gjør; den fokuserer på det individuelle og unike, og undersøker hva den betyr for den som erfarer den.

Bevissthetens intensjonalitet; bevisstheten er alltid rette mot noe annet enn seg selv, det er en bevissthet om noe, og den er alltid rettet mot et formål. Bevisstheten transcenderer uopphørlig seg selv, og er i seg selv ikke annet en den spesifikke psykiske akt i hvilken et formål/en hensikt viser seg (her i ligger kritikken mot psykologismen).

Det som bevisstheten retter seg mot er ikke positive fakta, uavhengig av den bevisstheten som erfarer. Sakene erfares alltid som noe, av noen, og dette noe har mening. Hvis noe skal erfares som en bygning, må erfaringen inneholde meningen bygning. En erfaring av det, er ingen erfaring, det må inneholde et hva, mening.

Horisonter; alle erfaringer har mer i seg enn det direkte observerte; selv om vi bare ser forsiden av en trestamme, erfarer vi hele den runde stammen, men mange av dens kvaliteter. Disse kommer i tillegg til de vi erfare direkte. Husserl bruker prefixet ap, det som kommer i tillegg til og samtidig med det umiddelbart gitte. Slik er tingene ikke umiddelbart gitte i seg selv, men vi kan få tilgang til tingene selv ved å undersøke, f.eks gå rundt treet, kjenne på det etc. ”I hver enkelt erfaring finns appresentasjoner som overskrider det umiddelbart gitte, og muliggjør en tilværelse i tid og rom, og et sinnenes samspill”

Er fenomenologien subjektivistisk?
Husserl forstår virkeligheten som alt det som kan gjøres tilgjengelig i umiddelbar og evident erfaring. Han kritiseres for å ta for lett på ontologiske fenomen, på historien og kollektive strukturer. Heidegger og Merleau-Ponty korrigerer senere for dette. For fenomenologien gjelder det å yte full rettferdighet til de nettverk av sammenfletninger og forgreninger som finns mellom subjekt og objekt.

En ny realisme?
Den moderne fenomenologien utgjorde en ny konstruktiv ”ansats” innenfor filosofi og vitenskap, og utgjorde en kritikk av samtidige vitenskapstradisjoner; relativisme, idealisme og positivisme (erfaringen er ikke bare en representasjon, men en appresentasjon). I følge Bengtson var den ikke bare en ny realisme, men en realisme av et helt annet slag